Det är dags att lägga på, men att stanna känns så rätt.

Jag hatar känslan då man inte vet vad man känner. Om msn tycker om honom eller inte. Jag är så osäker, osäker på allt just nu. Klarar inte riktigt av alla tankar som går runt och runt i huvudet. Jag vet ju redan vad han känner för mig så varför tänker jag ens?

Men tänk om jag inte hade presenterat de där två. Tänk om jag inte lärt känna någon av dom. Hur skulle allt se ut? För jag är ju så jävla pantad så jag t.o.m dissat mina chanser med andra även fast jag vet att han inte känner så. Vad håller jag på med egentligen? Varför kan jag inte bara lämna allt bakom mig som - yeah, that's it. We had our thing. Men nej, det ska allt fortsätta. Jag tackar inte nej som sagt, men snart kanske det är min tur att må bra igen. Det kommer ju aldrig bli något heller. Han kommer aldrig få vara min. Men äre verkligen så jag vill ha det? Vill jag att det ska bli något mellan oss? Tycker det här är så gryyyymt jobbigt.
Sen brukar jag ju alltid säga att kärlek inte är min grej och jag får det så jävla bekräftat varje dag som går så varför försöker jag ens. Jag har sett de perfektaste förhållanden rinna ut ur sanden, jag har sett de starkaste personernas förhållanden dö ut. Jag såg mitt förhållande förstöras. Och vet ni vad? Jag har aldrig mått som jag gör nu. Mittemellan illamående och skratt typ. Nej.. Mina nattliga jävla tankar alltså..

Nu ska jag försöka sova igen, puuuuuussssss!