Tankar som snurrar

Jag har nu suttit kanske i en halvtimme framför det här inlägget och ska kunna försöka förklara med vad jag har tänkt på pga helgen. Men jag vet inte alls riktigt hur jag ska få fram det om jag ens ska det. Jag älskar att se att jag har nya besökare och att människor faktiskt tycker det är kul att läsa min blogg, mindre roligt är det att prata om vad det står på min blogg. Jag är grymt feg när det gäller mina känslor, när det gäller hur jag känner, tycker och allt sånt där.. Jag är feg när jag ska prata om det. Vänder mig hellre om och somnar, går iväg med musik i öronen eller bara börjar prata om något annat. Men det är egentligen så grymt bra att vissa verkligen vill och försöker prata med mig om vad som händer i bloggen, eftersom jag måste lära mig någon gång. Så här kör vi, vare sig jag vill eller inte vill skriva det eller prata om det i ett senare tillfälle.

Jag och en vän (Vi är väl vänner? Ja det är vi..) satt och pratade om hur allt kunde gå från en sak till nu. Att jag nu kan vara så iskall och bara; "Det är lugnt", hela tiden. Men äre verkligen lugnt? Är det verkligen att jag mår så pass bra nu så att jag inte bryr mig längre? Eller äre så att jag mår så pass dåligt så att jag inte bryr mig? Eller är det så att jag faktiskt inte bryr mig längre? Jag vet inte svaret på frågan själv. Jag vet bara att jag har stängt in mina känslor, inte bara för honom utan för allt. Stängt in dom med 10 lås och tappat bort hälften av nycklarna. (Ooooh, jag älskar mina metaforer) Men äre så att jag har kvar känslor för honom? Eller sårade han mig så hårt? Eller äre så att jag har lärt mig att det inte alls är tillfälle nu? Nej. Jag vet ingenting. Vet inte ens vad jag får för signaler heller, jag tror inte ens jag får några och det är ju bra! Eller? Liksom, kärleksdrabbel har aldrig varit min grej.. aldrig varit så att jag har behövt tänkt på sånt utan jag hade min och jag var någons. Men grejen nu är att jag inte ens vill ha ett förhållande med någon, jag vill inte ha det. Och neeeeej, jag känner mig inte ensam. Kan inte känna mig ensam med allt som pågår runt mig. Mina fina bästa vänner som finns där och jag söker inte bekräftelse heller, så tro inte det heller.

Men jag vet inte mycket längre, så dina frågor kommer bara få några få svar - Jag vet inte och det är lugnt. För känslorna är instängda, tills jag får en signal om att visa dom - äre fortfarande som förut? Eller finns det ingenting kvar? Jag vet inte alls. Så jag kanske borde låta tiden avgöra allt, men jag hatar att vänta.

Och bara så du vet, jag stannar inte förevigt på denna punkt. Jag kommer tröttna på detta efter ett bra tag och när jag tröttnat, då kommer jag inte tillbaka. 




tänk att jag började inlägget med en tanke & en person
men jag slutade inlägget med olika tankar & olika personer
så snälla, ta inte bara åt er av allt. mina tankar snurrade.